120928 - 10.18
Om beslutet att åka till USA var det bästa jag gjort, så toppar detta beslut det tidigare nämnda. Jag är så glad över att jag ska få en ny familj, som förhoppningsvis också kommer att kännas som MIN familj. Det har varit några tuffa dagar, och det märks kanske av här, men det blir bättre. Felis värdfamilj är underbara och jag försöker hjälpa till så mycket jag kan för att visa min uppskattning.
Så vad har vi gjort medan jag varit här? När Feli inte har jobbat har vi mest pratat, kollat på filmer och ätit svenskt godis som mamma och pappa skickade till henne som tack för allt hon gjort för mig (Mamma, hon älskar flaskorna, och Maraobou Digestive är favoriten). Det händer alltså inte så mycket, vilket är skönt. I morgon är Feli iväg i skolan, så för er som vill prata är morgondagen perfekt!
120926 - 23.54
Nu är ett kapitel i staterna avslutat. Idag lämnade jag min första värdfamilj för gott, och på gott och ont. Barnen kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat, och vårt långa kramkalas som avslutades med att vi stod och kittlade varandra var troligtvis det bästa avslutet vi kunde få. Men sedan finns ju också anledningarna varför jag åkte, vilka jag inte kommer att ta upp här.
Det viktiga är att jag är glad och i tryggt förvar nu. Jag bor hos Felis underbara värdfamilj. Jag har mitt eget rum till och med, eftersom jag stannar här i mer än en vecka. Nästa lördag börjar jag min nya resa. Jag berättade väl för er att jag matchade med familjen i D.C? Nej, jag kanske glömde av det...
120925 - 21.26
Nu spenderar jag min sista kväll i denna värdfamilj. Väskorna är packade och rummet städat. Imorgon ska jag bara tvätta mina lakan och handdukar och städa bilen, och sedan är allt finito här. När jag är klar med barnen åker jag vidare till Feli och bor där tills det att jag flyttar. Det känns otroligt konstigt att lämna, men det är precis vad jag behöver. Uppdaterar mer så fort jag vet vad som kommer att ske!
Eftersom Feli inte kunde träffas ikväll förgyller Maria Montazami med gänget min kväll.
120924 - 22.17
Jag avslutade precis samtalet med familjen i Kalifornien. Det kändes bra och som en potentiell familj. Jag behöver dock prata med henne mer om jag ska kunna bestämma mig. Det var väldigt många likheter vad gäller arbetet som jag är van vid nu. Killarna är lika gamla, går båda i tvåan och gör i princip samma aktiviteter. Föräldrarna jobbar ungefär samma tider, så vad jag skulle göra där är mer eller mindre samma som jag gör här, vilket känns helt ok. Men jag känner också att detta är en familj jag skulle kunna känna mig mer som en familjemedlem i och där kommunikationen fungerar bra. Trots detta hoppas jag fortfarande på min första familj. I morgon är dagen jag förhoppningsvis får reda på det.
Mina värdbarn har nu fått reda på att jag ska åka härifrån, och deras reaktion är helt annorlunda än jag trodde den skulle vara. De har gjort precis vad jag frågat efter hela dagen. De har inte klagat på någonting. Vi har skrattat och lekt. Jag visade killen att jag kunde lösa Rubiks kub, vilket fick honom att visa ett otroligt stort leende, och vi gjorde en stor origamifågel av inslagspapper. Jag har fått massor av kramar från dem. Både innan skolan, efter skolan och innan sängen. Jag tror och hoppas att vi får ett bra avslut ihop.
Men nu måste jag sova. Att vara i rematch är verkligen påfrestande.
120924 - 14.23
Ledsen för utebliven uppdatering i helgen, jag vet att många av er undrar vad som händer med min rematch. Det går mycket bättre än jag hade hoppats på.
Innan jag började jobba i lördags skickade jag iväg ett mejl till familjen i Virginia för att tacka för intervjun, berätta lite mer om mig själv och berätta att det kändes väldigt bra från mitt håll. Efter jag hade jobbat klart hade jag samtalet med mamman i Connecticut. Hon var jättesnäll, barnen verkade superbra osv, men jag kände att något saknades och att jag ville ha lite yngre barn. Sedan åkte jag till Feli, men det kan jag ta i ett annat inlägg.
Hursomhelst, i lördags efter jag och Feli hade varit borta i någon timme kollade jag min mejl och såg att de inte svarat. Fick lite panik så jag loggade in på mitt aupairroom. Där fick jag ännu mer panik då jag såg att de inte längre var kvar i pågående intervjuer, utan hade flyttats ner till tidigare. Nu hade jag absolut inget att förlora. Genast skickade jag iväg ett mejl till dem och frågade om de hade hittat en annan au pair, eller om de fortfarande var intresserade av mig. Jag skrev också att jag verkligen skulle vilja komma till dem, eftersom det kändes så bra från början och bara blev bättre med tiden.
Feli lämnade mig ensam framför datorn, och innan hon kom tillbaka hade jag fått svar. Den känslan jag fick då vill jag aldrig mer ha igen. Jag var alldeles för rädd för att öppna mejlet för att se vad det innehöll. Så när Feli kom tillbaka sade jag till henne att läsa det, och jag lade mig i sängen helt uppgiven. Känslan jag fick när Feli började skrika av lycka var helt obeskrivlig! Det hade blivit något fel utan att mamman visste om det, så hon ändrade det direkt.
Igår pratade vi igen och jag fick se alla barnen. Vi täckte frågor vi inte pratat om första gången och förtydligade saker från i fredags. Det kändes så bra och tiden bara sprang iväg. Feli sa att vi pratade i en timme denna gång också, men jag hade svårt att tro henne. Någon gång under samtalet frågade de om jag hade pratat med andra familjer, och jag sa ja, men att de inte var någonting jämfört med dem, och de sa att de kunde säga samma sak om mig. Lyckan efter det samtalet. Vi ska prata igen på tisdag, och då hoppas jag att de har tagit ett beslut.
Igår fick jag mejl av en familj i NY, ca en timme från NYC. De verkar superbra. De har tvillingtjejer som är 4 år och en till tjej som är 6. Vi ska prata på onsdag eftersom de redan har två intervjuer ikväll och var upptagna imorgon. Jag fick också mejl från en familj i Diamond Bar, CA med en kille på 7 år. Vi ska prata ikväll, då hon ville bestämma sig redan imorgon eller senast onsdag. Jag får se hur det går, men jag håller fortfarande tummarna för Virginia, och jag hoppas att ni gör det med!
120921 - 23.07
Åh, första intervjun är avklarad. Vi pratade i över en timme. Jag vet inte hur många gåner vi sa "common sense" haha. Förutom att mamman sa att jag kom från Schweiz en gång, så gick det superbra. Familjen verkar helt underbar och jag fick se den "lilla" tjejen. Vi bestämde att vi skulle ha kontakt via mejl under helgen och ett nytt möte på Skype på söndag. Åh, vad jag vill åka till den här familjen! Det gjorde lite ont i hjärtat när de sa att de hade andra au pairer att intervjua också, men sedan fick jag beröm för min engelska och mitt mejl.
Som grädden på moset fick jag ett mejl under tiden att en ny familj vill kontakta mig. Jag tror det är en ensamstående mamma. De bor i alla fall i Greenwich, Connecticut och det är två killar, 11 och 13. Det kändes lite sådär när jag läste profilen, men man vet aldrig. Jag får se när hon vill prata med mig.
Allt känns så mycket lättare nu. Det börjar rulla på och jag är säker på att jag kommer att hitta ett nytt hem. Imorgon ska jag dessutom få träffa min fina Feli.
120921 - 13.33
Först och främst vill jag tacka alla som hört av sig. Det är otroligt skönt att ha stödet hemifrån! Ni kommer aldrig förstå hur mycket det hjälper. All kärlek till er!
Redan i går kväll såg jag att en familj kollat in min profil. De bor i Virginia och ungefär 30 minuter från Washington D.C. Kan ni fatta? Så sjukt häftigt! De har tre barn i åldrarna 4, 7 och 15, alltså en bra blandning. Idag på förmiddagen skrev jag ihop ett mejl till dem, väldigt kort, sammanfattande och från hjärtat. Jag kände att jag verkligen fick till det (pappa, du hade varit stolt). Sedan åkte jag iväg på ärenden och när jag kom tillbaka för en stund sedan plingade det till i min iPhone så fort jag parkerade bilen utanför huset. Mejl från mamman! Började nästan gråta av glädje när jag såg första raden. "Sofia, What a beautiful lettter!"Lyckan efter att jag läste att de vill prata med mig redan ikväll var obeskrivlig.
Kan inte ens le nog på kort för att ni ska förstå hur lycklig jag är i denna stund
120921 - 09.17
Jag tänkte att jag skulle vara lite ärlig nu, just i det här inlägget. Jag vet att det är många av er där hemma som undrar vad som händer, och saken är den att jag inte riktigt trivs här och det har olika anledningar. Det har varit två tuffa månader med nya kulturer, både amerikansk och iransk, nya människor att leva med och jobba för, nya sätt att kommunicera, en ny livsstil, nya rutiner och regler att följa. Någonstans märkte jag att någonting inte stämde riktigt, men jag försökte hålla ut och tänkte att det skulle bli bättre, men sanningen är att det blev sämre. Tro mig, jag har försökt så mycket jag kunnat, men ibland räcker det inte till.
Men jag har lärt mig så mycket här, utveckalts och ändrats på så många plan. Jag har insett att jag är en familjemänniska. Jag behöver någonstans att tillhöra. Jag har blivit mer öppen och tillmötesgående till nya människor. Jag har lärt mig att man verkligen tjänar på att fråga frågor och att det är nyckeln till många lås. Jag har också lärt mig att klara mig bättre på egen hand, vilket går ihop lite med att inte vara rädd för att fråga.
I tisdagskväll berättade jag för min värdmamma att jag inte kan stanna kvar här och i går kom min Area Director hit för att prata om hur vi går vidare. Ni kan vara lugna, jag kommer inte hem. Jag har gått in i en så kallad "rematch," vilket innebär ett försök att byta till en annan familj. Som det ser ut nu kommer jag att bo kvar här tills det att jag eller min värdfamilj hittar en ny familj/au pair. Jag har två veckor på mig att hitta en ny värdfamilj, eller rättare sagt, värdfamiljerna har två veckor på sig att hitta mig. De kan bo varsomhelst i staterna, och för mig spelar det absolut ingen roll var.
Jag ska försöka uppdatera så mycket jag kan under tiden, men ni får ha överseende med att det inte finns mycket tid. Det är snabba puckar som gäller nu.
