Vilken dag! Jag är helt slut när jag ligger här i min soffa och slökollar på sista presidentkandidatbebatten. Trots att jag hade sovmorgon idag gick jag upp tidigt för att åka iväg till Social Security Office för att vara där 9.00 när de öppnade. En sträcka som ska ta 20 minuter tog 40 minuter pga morgontrafiken och tusen trafikljus. Typiskt här i staterna. Min visit på SSO var mycket lättare än jag hade trott den skulle vara, och gick absolut snabbare. Allt jag hört om detta ställe (mest från dig, Johanna haha), stämde inte alls. Personalen var trevlig och hjälpsam, och trots att jag saknade ett papper fixade de det ändå. Det hela var över på 40 minuter. Vad jag gjorde där var alltså att fylla i papper för att få mitt Social Security Number, ett slags personnummer som man behöver  för amerikanskt körkort, vissa skolor, medlemskort i butiker osv. Det skickas till mig inom 2 veckor, och efter det måste jag iväg med min värdpappa för att fixa mitt körkort, så nu är det lite teori som gäller.

 

En stor del av livet här handlar om att ge och ta, att ställa upp för varandra och använda sunt förnuft. Jag vet att mina värdföräldrar är upptagna med mycket denna vecka, så jag vill ställa upp så mycket jag kan. Därför åkte jag och handlade lite saker som behövdes i skafferiet medan jag var ledig, trots att det inte tillhör mina sysslor här. Kan ni gissa om min värdmamma blev glad när hon kom hem?

 

Vid 12 hämtade jag flickan på dagis som vanligt och vi åkte hem för att ha lunch innan killen slutade skolan en timme senare. Han blev så glad när vi kom och mötte honom vid skolan och vi gick hem. Väl hemma fick jag höja rösten för första gången i denna familj och dessutom ge ut ett straff. Jag hade planerat med barnen att åka till parken idag, men fick ställa in det pga dåligt beteende över en löjlig sak. Efter att jag hade fått en ursäkt gjorde vi läxor en stund och sedan vilade framför tvn medan tjejen sov. Tillslut låg vi alla tre i soffan, mer eller mindre på varandra, innan det var dags att äta mellanmål och efter det gå ut och leka i någon timme. Vid 18 fick vi sätta oss i bilen och hämta upp tonåringen i skolan efter hennes cheer practise, något som vanligtvis inte ingår i mitt måndagsschema, men vad gör man inte för familjen? När jag berättade för min värdpappa om vad som hade hänt under dagen, och att jag höll hårt i mitt "straff" gav han mig en High Five. Om jag blev glad då? Ja.