Jag avslutade precis samtalet med familjen i Kalifornien. Det kändes bra och som en potentiell familj. Jag behöver dock prata med henne mer om jag ska kunna bestämma mig. Det var väldigt många likheter vad gäller arbetet som jag är van vid nu. Killarna är lika gamla, går båda i tvåan och gör i princip samma aktiviteter. Föräldrarna jobbar ungefär samma tider, så vad jag skulle göra där är mer eller mindre samma som jag gör här, vilket känns helt ok. Men jag känner också att detta är en familj jag skulle kunna känna mig mer som en familjemedlem i och där kommunikationen fungerar bra. Trots detta hoppas jag fortfarande på min första familj. I morgon är dagen jag förhoppningsvis får reda på det.

 

Mina värdbarn har nu fått reda på att jag ska åka härifrån, och deras reaktion är helt annorlunda än jag trodde den skulle vara. De har gjort precis vad jag frågat efter hela dagen. De har inte klagat på någonting. Vi har skrattat och lekt. Jag visade killen att jag kunde lösa Rubiks kub, vilket fick honom att visa ett otroligt stort leende, och vi gjorde en stor origamifågel av inslagspapper. Jag har fått massor av kramar från dem. Både innan skolan, efter skolan och innan sängen. Jag tror och hoppas att vi får ett bra avslut ihop. 

 

Men nu måste jag sova. Att vara i rematch är verkligen påfrestande.