Dags för lite frågor och svar igen!

 

 

Ingen av mina kompisar som jag umgicks med hemifrån är au pairer, utan jag åkte hit på egen hand. Däremot åker man aldrig själv, utan det kommer alltid finnas någon där med dig från allra första början. Det är det bästa med förberedelsedagarna innan man träffar familjerna!

 

 

I min cluster, alltså au pair-grupp från organisationen, är vi ca 40-50 au pairer. Alla bor inom 20 minuter med bil ungefär. Det är dock bara de från AuPairCare, och sedan finns det flera andra organisationer också, såsom Cultural Care, Au Pair in America osv. Det är alltså väldigt lätt att hitta vänner via sin cluster, via andra vänner eller genom Facebook, där det ofta finns grupper för au pairer i ett visst område.

 

 

Jag sitter och pratar med mina värdföräldrar en stund efter jag har slutat, vi äter middag ihop, och pratar en stund på kvällen. Ibland spelar vi spel ihop på kvällarna eller så. Både jag och de behöver tid för oss själva! Sedan har jag ju följt med dem på saker såsom matcher, träningar, skolsaker och resor till far- och morföräldrar, vilket har varit riktigt kul!

 

 

På vardagskvällarna hänger jag med vänner en stund, vi åker till Starbucks, går på bio, äter froyo, tar promenader, kollar på film, shoppar eller sitter bara och pratar. På helgerna åker vi ofta iväg på saker, stora som små, äter ute, gör kulturella saker, går ut och festar, sover över hos varandra och så vidare.

 

 

Ja, min värdfamilj älskar att ha ett fullt hus och att träffa mina vänner. Alla gillar dock inte detta, så det kan vara en bra sak att fråga innan du matchar!

 

 

Nu på sommaren hänger vi en hel del i poolen och har play dates hemma och i parker. På lovdagar gillar jag att ta med barnen till olika museum, någon park längre bort, Chuck’E’Cheese’s (en spelhall för barn där man äter pizza som smakar kartong) eller gå runt i Washington, DC. 

 

 

Största delen av mitt arbete går så klart ut på att ta hand om barnen och att hålla dem i säkert förvar. Under skolåret gjorde jag frukost till dem, såg till att de kom till skolan, hämtade upp dem när skolan var slut, hjälpte med läxor och körde till eventuella aktiviteter. Nu på sommaren är det samma saker, förutom skoluppgifter. Utöver att ta hand om barnen plockar jag ut ur diskmaskinen varje morgon dagarna jag jobbar samt gör barnens tvätt. Jag är inte här för att städa eller så, men ofta hjälper jag barnen städa upp i lekrummet och deras egna rum. 

 

 

Det jag saknar mest, förutom min familj och vänner, är att känna till allt. Bara friheten att kunna gå in på ICA och veta vad allt är utan att läsa sig till det. Sedan saknar jag riktigt hemlagade måltider, i stället för halvfabrikat på det mesta utom kött. 

 

 

Jag har lärt mig otroligt många saker sedan jag kom hit, och utvecklats som person. En sak som jag lärt mig är att fråga en extra gång om det behövs, dessutom utan att känna mig dum efteråt. Samtidigt har jag lärt mig klara mig mer på egen hand. Jag har lärt mig bättre att prata med personer jag aldrig tidigare träffat, något som vi är riktigt dåliga på i Sverige. Jag antar att jag växt på många sätt, och utvecklats på personliga plan som jag inte riktigt kan förklara. Nu har jag också lättare att uppskatta mina vänner, familj och småsaker som händer hela tiden. Jag har också lättare att se saker från andra människors perspektiv, såväl från vuxnas som från barns ögon. 

Hade en sista dag i DC med barnen idag. Vi gick runt Tidal Basin, en stor damm, och såg Thomas Jefferson, Roosevelt och Martin Luther King Jr Memorials. Allt detta i drygt 35°C. Om vi var svettiga efteråt?!

 

Med 10 dagar kvar till min sista resa innan hemgång fick jag reda på att jag kom in på programmet jag ville på högskolan! Så det blir flytt till Jönköping när jag kommer hem. Nu ska bara lägenheten fixas i ordning och nycklarna ska hämtas, och sedan är jag redo för att flytta till mitt egna ställe! Detta har jag firat med en dag i djurparken med barnen och deras kompisar, men firandet är inte slut ännu! Nathalie hämtar upp mig snart och så ska vi iväg.

Här kommer fler svar på era frågor!

 

 

Jag tycker åldern på mina värdbarn är perfekt! De förstår att jag inte är deras mamma, vi kan hitta på saker som intresserar oss alla, såsom museum och liknande, vi behöver inte avbryta roliga saker för att någon behöver sova mitt på dagen, de leker bra med varandra och kan göra det självständigt, men tycker fortfarande att det är roligt att leka mycket med mig. En av de saker jag tycker har varit roligast är något som många andra au pairer fasar; läxor! Jag tycker det har varit så kul att se barnen lära sig saker, att kunna lära dem saker och se hur de växt. Visst, Thomas och jag har haft några hårda stunder med hans läxor, men när han kommit hem med högsta betyg på proven har jag fått stora kramar och uppskattning, så i slutändan har det varit värt allt slit och pushning. Kathryn har lärt sig läsa medan jag varit här, och hennes matte är mycket bättre. Så ja, jag älskar barnens ålder. Men det beror såklart på vad man vill göra!

 

 

Jag är väldigt nöjd med STS och AuPairCare (företaget här i USA). När jag haft problem har jag alltid fått hjälp. Frågor har besvarats snabbt och bra. Min rematch var så otroligt enkel jämfört med vad jag hört från vänner från andra agenturer. Ett minus är dock att man behöver betala in pengar (ca 2000 kr tror jag) innan man börjar söka som au pair, men vet man säkert att man ska åka spelar det ingen roll. En av STSs stora plus är matchningsprocessen. Du är synlig för flera familjer samtidigt, så du ka ha flera intervjuer på samma gång och ha lättare att jämföra olika familjer. På till exempel Cultural Care är du bara synlig för en familj i taget, så det blir svårare att jämföra. Jag hade inte tvekat en sekund med STS om jag åkte tillbaka! 

 

 

Innan jag kom hit gjorde jag klart för mig att jag ville bli en del av familjen, och inte bara en anställd. Alla familjer är inte lika öppna med detta, och inte alla au pairer heller. Jag har vänner som inte alls känner sig som del av familjen, fast trivs väldigt bra ändå. Det är viktigt att du berättar hur du vill ha det redan från första intervjun med familjen. Jag kan sätta mig och kolla på tv med min familj eller värdföräldrar och vi äter alltid middag ihop om jag inte har andra planer. Jag kan komma och knacka på deras dörr när som helst om det skulle vara något, eller ringa dem mitt i natten utan att de skulle kasta ut mig ur huset, eller bli speciellt upprörda. Och har jag frågor om något tar vi reda på svaret tillsammans, som en familj. Fast jag vet ju också att jag inte är deras dotter och kommer aldrig att vara. En au pair måste komma ihåg detta, och ge familjen rum och tid att vara själva också. Det betyder dock inte att man måste stänga in sig i sitt rum hela tiden!

 

 

Jag ville göra något utomlands och kunna klara mig själv. Barn har alltid lockat mig, precis som kulturer och språk, så en mix av det skulle vara perfekt. Och som så många andra i min ålder visste jag inte vad jag ville göra efter gymnasiet, mer än att plugga på högskolan. Jag ville dock göra något innan, något som skulle få mig att utvecklas och se saker från andra perspektiv. Dessutom hade jag inte lust att betala en förmögenhet för det, samtidigt som jag ville ha ett säkert kort. Att åka till Australien och plocka vindruvor eller jobba på restaurang eller liknande någonstans lockade mig inte så mycket. En stor fördel med att åka som au pair var också att jag inte skulle behöva klara mig helt själv, utan jag skulle alltid ha någonstans att bo, ett jobb, någon att gå till, inga direkta utgifter och dessutom få leva med människor från en annan kultur. 

 

 

Jag hade länge velat åka till Frankrike efter gymnasiet och försöka jobba, plugga eller båda. Men det var något med att vara au pair där som tog emot. Jag tror stor del av det var för att jag ville åka utanför Europa och Frankrike skulle då vara för nära. Dessutom kände jag att Australien eller Nya Zeeland hade varit lite för långt, plus att jag inte visste mycket om de länderna, vilket jag inte gör nu heller i och för sig. USA har ju alltid varit där på i filmer, serier, musik m.m. så det kändes mer bekant. Det är verkligen ett jättehäftigt land som jag behöver utforska mer, och jag är så otroligt glad att jag åkte hit!

 

 

Under två år av min gymnasietid hade jag en gång i veckan en barngrupp att vara ledare för efter skolan. Barnen var mellanstadieelever och jag brukar säga att vi gjorde allt man kan tänka sig, förutom seriösa sporter. Vi pysslade, lekte, spelade spel och var ute i naturen. Varje vecka kom ca 10-30 barn. En gång i månaden ordnade vi också disco för drygt 200 barn, vilket var så otroligt roligt! Efter gymnasiet började jag jobba som vikarie på dagis och förskolor, så då fick jag erfarenhet av barn från 6 månader till sisådär 10 år. På lov brukade jag ta med min kusin, som nu är 11, på olika saker, såsom bowling, djurparken, Universeum eller liknande. Att ta hand om släktingar räknas dock inte in i de 200 barnpassningstimmarna man behöver för att bli au pair, men det skadar absolut inte att uppge dem ändå!

 

 

Jag gick in på www.STS.se/aupair och fyllde i en snabb ansökan. Efter det fick jag mejl om inbetalning för att kunna fortsätta. Jag betalade in, åkte på intervju hos en tidigare au pair där jag fick göra lite tester och fylla i papper. Jag skickade in betyg, referenser, läkarintyg och lite andra saker till STS. Efter det fick jag instruktioner om hur jag fyller i mitt ”AuPairRoom” och när det var klart var det fritt fram för familjer arr kontakta mig. Jag valde då att matcha med en familj, och efter det behövde jag ansöka om visum och åka upp till amerikanska ambassaden i Stockholm, skriva ett arbete om barnen, familjen, området och mig själv och min kultur, packa mina väskor och åka. Det tog mig ca 6 månader från att jag betalade in till att jag åkte. 

 

 

Jag hade inte bästa mötet med min första familj, utan det var väldigt ”awkward” och nervöst på ett dåligt sätt. Jag kände mig ju aldrig som en del av familjen, så det är kanske inte så konstigt. Min andra, och nuvarande, familj tog emot mig med öppna armar. Min värdmamma mötte upp mig på flygplatsen med en stor och genuin kram, och vi pratade hela vägen hem från flygplatsen. Det första som hände när jag kom in genom dörren när vi kom hem var att Kathryn kastade sig i mina armar och efter det fick jag en kram av min värdpappa också. Oavsett hur många samtal du har med familjen på Skype innan, eller hur många mejl ni än skickat till varandra, kommer det vara en helt annan grej när ni ses på riktigt. Det är nervöst för alla, men det går snabbt över. Var bara öppen och prata med dina värdföräldrar om dig själv och vad du är van vid, berätta småsaker som barnen gjort, fråga dumma frågor och var dig själv.

 

 

Jag älskar att vara här och jag kunde inte ha hittat en bättre familj. Självklart kan de ibland göra mig mer irriterad än vad någon annan kan, men det går över fort. Jag tycker det är jätteskönt att bo utanför en stad, men ändå så nära. 

Idag gjorde jag något jag borde gjort för längesedan. Det tog mig ett tag, men åh så gott! Svenska hemmagjorda köttbullar, hemmagjort potatismos, gräddsås och lingonsylt!!! Nu har jag och min värdfamilj hamnat i matkoma... 

Här kommer svar på några frågor som rullade in under gårdagen. Tveka inte att höra av er om ni undrar över något!

 

 

Innan jag kom till USA hade jag haft mitt körkort i två år. Att köra i detta land beror så klart mycket på var du är. I mitt område, sådär 30 minuter från en storstad och i en folktät ort, är det alltid mycket trafik. Där jag bodde förut däremot, ute i skogen med en folktäthet som var 10 gånger mindre, var det lugnare trafik, fast mer skymda vägar. Det är väldigt få som kör manuellt här, så att växla borde du inte oroa dig för förens du kommer hem till Sverige igen. Men eftersom de flesta kör automat blir trafiken lite annorlunda också, ofta med snabbare bromsningar vid trafikljus och korsningar osv. Det är vanligtvis väldigt dåligt upplyst i mörkret, så då gäller det att vara extra försiktig. När det gäller korsningar har vi knappt några rondeller (jag vet bara en i hela kommunen jag bor i, och den är vid en parkeringsplats), utan här är det stoppskyltar och trafikljus som gäller. Var försiktig bara, så kommer det ordna sig!

 

 

Jag älskar den här frågan! Överlag tror jag inte amerikanarna sorterar tvätten lika noga som vi gör, av olika anledningar. Vad jag hört använder de andra gradtal än vad vi gör, plus att allt ska gå snabbt och enkelt, om något förstörs köper man nytt osv. Jag är inte expert på området, men jag sorterar inte barnens kläder mer än att jag tvättar jeans för sig, tjejens kläder för sig och killens kläder för sig. Det mesta av deras kläder går i samma färgskala ändå.

 

 

Jag försöker alltid berätta planer i förväg såsom utflykter och hur mycket jag beräknar att det kostar, så då får jag pengar av dem. Ibland har det blivit spontana luncher eller liknande, så då har jag visat kvitton efteråt och fått pengar. Hör med din familj hur de vill att du ska sköta det. Jag har hört att vissa får en viss summa pengar i månaden för att göra saker med barnen, men vet inte riktigt hur det fungerar.

 

 

Min värdfamilj betalar bensinen, eftersom jag använder bilen i arbetet. Jag fyller dock på den själv när jag vet att jag har använt den mycket. Mina värdföräldrar har varit väldigt generösa och låtit mig ha en bil för längre sträckor under helgerna osv, så då har jag och mina vänner delat på bensinkostnader. Om detta skulle hända, så skulle jag rekommendera att du pratar med dina vänner om hur ni delar kostnader innan ni åker någonstans, just så att du inte ska bli den som betalar i slutändan. Jag har dock inte haft några problem med detta.

 

 

Under gymnasiet hade jag all min undervisning på engelska, och språk har alltid varit en av mina styrkor, så jag var väl ganska bra redan innan jag åkte, åtminstone på den akademiska sidan. Min kompis, Veronica, påminde mig när hon var här om hur jag oroade mig för det vardagliga språket innan jag åkte. Jag tror de flesta oroar sig lite mest för att man aldrig satts i en situation där man måste prata ett främmande språk för att någon ska förstå en. Men när du måste, så kan du också. Och är det lite knaggligt i början så är det lugnt. Det kommer, och det kommer snabbt!

Jag har en del inlägg på gång såhär 13 dagar innan jag lämnar min fantastiska värdfamilj. Det blir lite tips för blivande och pågående au pairer, samt för er som ska åka hem snart. Har ni frågor eller något speciellt ni vill veta, så skicka iväg en kommentar i något inlägg eller ett mejl till adressen ovanför! 

 

Jag har haft en riktig långhelg. Förra veckan jobbade jag bara måndag-onsdag. I torsdags var det Independence Day, alltså fjärde juli, så jag var ledig. Jag, Anton, David, Nathalie och Jordan åkte in till DC på förmiddagen för att fira detta. Vid 12 gick en lång parad genom huvudstaden, så vi kollade på den lite granna innan vi gick och lade oss i skuggan under ett träd i National Mall (stora parken i DC). Vi hade några kompisar som mötte oss där, så vi var runt 20 au pairer från olika land tillslut. Vi tog det lugnt, åt lite mat, pratade, skrattade och lekte till solen började gömma sig bakom byggnaderna. Då flyttade vi ut våra filtar på stora gräsplätten mellan Washington Monument och Capitol Building och väntade på att solen skulle gå ner. Vid niotiden började vad vi alla hade väntat på; fyrverkerierna! Känslan av att sitta med sina vänner i USAs huvudstad en varm kväll och se den svarta himlen lysa upp i mestadels blått, vitt och rött bakom Washington Memorial, omringad av ca 700 000 andra människor är helt obeskrivligt.

 

I fredags var jag också ledig, så jag hängde hos Anton i hand pool ett tag med honom, Jordan och David innan jag åkte till Nathalie. Senare på eftermiddagen åkte vi in till DC igen, men denna gång för att kolla på baseball med Anton, Jordan, David, Meghan och Stephany. Detta var alltså min första baseballmatch. Jag kände att det var dags nu efter nästan ett år... Washington Nationals spelade mot San Diego Padres, och vann! 

 

I lördags hängde jag i köpcentret med Nathalie och gjorde troligtvis mina sista inköp på VS, Forever 21 och American Eagle innan jag åker hem. Efter det hängde vi vid poolen en stund innan vi begav oss till Old Town Alexandria med resten av gänget för att äta middag. Vi åt på The Fish Market, precis som förra gången, och laxen var lika bra som innan! Det är ett ställe jag verkligen rekommenderar för er som är i området eller besöker DC. Efteråt lade vi oss alla nere på bryggan i hamnen och kollade på stjärnorna, och oj, vad mysigt det var!

 

I söndags pratade jag och familjen med nya au pairen en stund innan jag åkte iväg till Anton och hängde i hans pool några timmar. Vi åkte till köpcentret senare och på vägen hem till mig åkte vi förbi min favorit när det kommer till snabbmat; Chipotle. 

 

Idag och i går har jag varit ledig. Det här med att packa ihop alla saker jag samlat på mig under ett år tar längre tid än jag trodde det skulle göra. Jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv hur jag ska få hem allt...