Det blir inte mycket uppdatering nu. Anledningen är simpel: det finns inte mycket att skriva om. Idag var jag på flygplatsen, och det slog mig att om två månader (+ några timmar) står jag där igen. Denna gång hämtade jag mina föräldrar, men nästa gång lämnar mina föräldrar av mig. Det kommer troligtvis att bli mitt livs största resa.

.

Om en vecka befinner jag mig ensam på ett hotellrum i Stockholm för att dagen efter gå på visumintervju på den amerikanska ambassaden. Då kommer jag vara mer nervös än nu kan jag säga. Ändå är jag säker på att det inte kommer uppstå några problem. Idag fixade jag också det sista inför intervjun: kortet. Jag som alltid gör mig så bra på passkort... Jag älskar verkligen det obligatotiska "håret bakom öronen."

.

Jag har haft fullt upp de senaste dagarna. Mycket politik, familj osv. Just nu sitter jag hos min halvamerikan och kollar på Kalle och chokladfabriken, och sedan ska vi till Göteborg och kolla på Titanic 3D. Vad som har hänt runt min resa är att det mesta inför Stockholm är fixat och att jag har lärt känna min familj lite bättre. Om cirka tre veckor åker jag dit för ett dygn!

Här är en liten informationsfilm om det lilla samhället jag ska bo i. Jag längtar så!

Just när jag trodde att dagen inte kunde bli bättre (träffade statsministern för två timmar sedan), visar det sig att jag dessutom fått mina visumhandlingar! Därför ska jag nu boka tid hos Amerikanska Ambassaden i Stockholm. Det finns också en hel lista med saker som ska göras innan besöket.

Sedan jag accepterade min resa har jag haft lite av en klump i magen. Den har växt vissa dagar, krympt vissa dagar och hållit sig stadig ibland. Men den har varit där. Idag släppte den, och den ska inte komma tillbaka.

.

När man planerar en sak, får man många gånger offra något annat. Jag har äntilgen förstått att man inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. Idag fick jag offra en sak. Idag fick hela min styrelse (tre personer...) reda på att jag åker och att jag därför måste säga upp min position som vice ordförande för MUF Falkenberg. Det är tråkigt, men jag är glad att det gick så lätt. Nu ska vi bara hitta en ersättare, vilket jag inte tror blir för svårt med tanke på alla guldsjälar vi har i föreningen! Men först ska vi ha en grym tid ihop fram till sommaren!

.

Ibland kan jag känna att det kommer vara svårt att vara ifrån allt svenskt. Köttbullar med potatismos, påsk/julmust, gravad lax, mjölkcklad... Ja, till och med sillen på jul, påsk och midsommar. Många saker är ju lätta att göra själv, så som kanelbullar, kladdkaka och köttbullar. Men för resten kommer Ingvar Kamprad att bli räddaren i nöden! Närmsta IKEA ligger endast 30 minuter iväg med bil.

För varje dag som går, ju fler jag berättar för och ju fler mail jag får från min familj, desto säkrare blir jag på mitt beslut. Nu är datumet för avfärd från Sverige bestämt. Den tjugotredje juli lyfter planet från Landvetter flygplats för att ta mig till New York och USA! Idag ska jag börja smått på mitt pre-departure project.

Nu har jag precis avklarat mitt första samtal med min amerikanska "mamma" efter att vi valt att matcha och jag förstår mer och mer att jag har gjort rätt beslut. Jag fick också prata lite med dottern och hon kan nog vara den sötaste varelsen jag sett!

.

Nästa steg är för min au pair-familj att kontakta Au Pair Care och för mig att kontakta STS. Jag ska alltså starta en ny process nu, vilket innebär visum, internationellt körkort och ett Pre Departure Project m.m. Det är mycket kvar, men jag tror att tiden kommer att gå så hiskligt fort!

.

Det är idag resan börjar på riktigt. Själva processen har pågått någon månad, men idag tog jag det första riktiga beslutet.

.

Under cirka tre veckors tid har jag genomgått intervjuer via telefon, Skype och mejl med ett antal familjer. Alla har varit från olika delar av USA, med olika bakgrund, åldrar på barn osv. Några familjer har passat mig bättre än andra, och jag har passat bättre för några familjer än andra. But it takes two to tango.

.

Därför kan ni ana om jag blev glad när jag efter en intervju i måndags fick förfrågan att matcha med en familj som jag tyckte om! Samtidigt fick jag en märklig känsla i magen och många tankar började snurra runt i huvudet. Min hjärna blev invaderad av frågor såsom "Är detta vad jag vill?", "Är det rätt familj?" och "Ett år är en ganska lång tid... Kommer jag att klara det?" Samtidigt fanns en hel del konstateranden i bakhuvudet i form av "Jag kommer ångra det jag inte gjorde" och "Ett år går snabbare än man tror", men framför allt: "Sofia, det här är något du länge velat göra. Det är nu eller aldrig."

.

I morse gjorde jag mitt slutgiltiga beslut. Jag skrev ihop ett svar på mejlet jag fått, där min avslutningsfras var följande: "I will gladly come to you by the end of July." Känslan när jag efter detta klickade på "skicka" är obegriplig. Det var som om tusen fjärilar kom ur sina puppor under en och samma sekund i min mage. Samtidigt gav jag ifrån mig ett skrik som jag alltid gör när jag gjort ett bra beslut. Då visste jag att detta var rätt.

Välkomna!

.

Jag tror att jag får inleda första blogginlägget med att förklara vem jag är och varför den här bloggen finns.

.

Så, vem är jag?

.

Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Beroende på sammanhang kan svaren bli olika och en stor del får ni själva lista ut genom att fortsätta läsa om min resa. Men för att göra detta så snabbt och smidigt som möjligt får jag skriva några ord om mig själv. Jag heter Sofia, är 20 år och varvar mina distansstudier på 50% med arbete på dagis samt engagemang inom Moderata Ungdomsförbundet. Detta kommer dock bara vara fram till juli, och anledningen ges nedan.

.

Och varför har jag startat den här bloggen?

.

Någon gång i juli (exakt datum är ännu inte bestämt) sätter jag mig på ett plan som ska ta mig till andra sidan av Atlanten, närmare bestämt Förenta Staterna av Amerika. Där ska jag befinna mig i ett år för att bo och leva med en tvåbarnsfamilj och uppleva det typiska amerikanska livet med barbeques, Thanks Giving, (crazy) christmas, 4th of July, Halloween osv. Jag ska alltså åka till USA för att vara Au Pair. Varför jag har startat bloggen är för att underlätta för mig, mina vänner och familj genom att skriva här före, under och möjligtvis efter resan. Detta för att jag själv lätt ska kunna blicka tillbaka, samt för övriga att hålla koll på mig.

.

Ni kommer helt enkelt att få följa med mig i alla steg från och med idag. Jag hoppas att ni kommer att trivas!