120928 - 22.19
Kort efter att jag skrev i förmiddags fick jag ett samtal från min Area Director som undrade om jag kunde tänka mig att komma till Lucies gamla värdfamilj tills jag åker till min nya. Deras nya au pair kom i går, men bestämde sig för att åka hem igen. Jag tyckte så synd om familjen, så det var självklart att jag skulle ställa upp. Så jag fick packa mina väskor igen och värdpappan kom och hämtade upp mig på eftermiddagen. Vi åkte till ett kafé och drack kaffe (ja, jag drack faktiskt kaffe jag också!) och lärde känna varandra innan vi hämtade upp barnen från skolan. Familjen och barnen är underbara. Bara efter ca 10 minuter med den yngsta killen (7 år) kröp han upp i mitt knä när vi kollade på tv. Vi har bakat kladdkaka och de älskade den, detta svenska underverk!
Felis äldsta värdbarn var så gullig idag när hon fick reda på att jag inte kommer att bo med dem längre. Hon skrev ett brev och tejpade fast det på en påse med godis. Det är verkligen de små sakerna som gör den största skillnaden här.
120928 - 10.18
Om beslutet att åka till USA var det bästa jag gjort, så toppar detta beslut det tidigare nämnda. Jag är så glad över att jag ska få en ny familj, som förhoppningsvis också kommer att kännas som MIN familj. Det har varit några tuffa dagar, och det märks kanske av här, men det blir bättre. Felis värdfamilj är underbara och jag försöker hjälpa till så mycket jag kan för att visa min uppskattning.
Så vad har vi gjort medan jag varit här? När Feli inte har jobbat har vi mest pratat, kollat på filmer och ätit svenskt godis som mamma och pappa skickade till henne som tack för allt hon gjort för mig (Mamma, hon älskar flaskorna, och Maraobou Digestive är favoriten). Det händer alltså inte så mycket, vilket är skönt. I morgon är Feli iväg i skolan, så för er som vill prata är morgondagen perfekt!
120926 - 23.54
Nu är ett kapitel i staterna avslutat. Idag lämnade jag min första värdfamilj för gott, och på gott och ont. Barnen kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat, och vårt långa kramkalas som avslutades med att vi stod och kittlade varandra var troligtvis det bästa avslutet vi kunde få. Men sedan finns ju också anledningarna varför jag åkte, vilka jag inte kommer att ta upp här.
Det viktiga är att jag är glad och i tryggt förvar nu. Jag bor hos Felis underbara värdfamilj. Jag har mitt eget rum till och med, eftersom jag stannar här i mer än en vecka. Nästa lördag börjar jag min nya resa. Jag berättade väl för er att jag matchade med familjen i D.C? Nej, jag kanske glömde av det...
120925 - 21.26
Nu spenderar jag min sista kväll i denna värdfamilj. Väskorna är packade och rummet städat. Imorgon ska jag bara tvätta mina lakan och handdukar och städa bilen, och sedan är allt finito här. När jag är klar med barnen åker jag vidare till Feli och bor där tills det att jag flyttar. Det känns otroligt konstigt att lämna, men det är precis vad jag behöver. Uppdaterar mer så fort jag vet vad som kommer att ske!
Eftersom Feli inte kunde träffas ikväll förgyller Maria Montazami med gänget min kväll.
120924 - 22.17
Jag avslutade precis samtalet med familjen i Kalifornien. Det kändes bra och som en potentiell familj. Jag behöver dock prata med henne mer om jag ska kunna bestämma mig. Det var väldigt många likheter vad gäller arbetet som jag är van vid nu. Killarna är lika gamla, går båda i tvåan och gör i princip samma aktiviteter. Föräldrarna jobbar ungefär samma tider, så vad jag skulle göra där är mer eller mindre samma som jag gör här, vilket känns helt ok. Men jag känner också att detta är en familj jag skulle kunna känna mig mer som en familjemedlem i och där kommunikationen fungerar bra. Trots detta hoppas jag fortfarande på min första familj. I morgon är dagen jag förhoppningsvis får reda på det.
Mina värdbarn har nu fått reda på att jag ska åka härifrån, och deras reaktion är helt annorlunda än jag trodde den skulle vara. De har gjort precis vad jag frågat efter hela dagen. De har inte klagat på någonting. Vi har skrattat och lekt. Jag visade killen att jag kunde lösa Rubiks kub, vilket fick honom att visa ett otroligt stort leende, och vi gjorde en stor origamifågel av inslagspapper. Jag har fått massor av kramar från dem. Både innan skolan, efter skolan och innan sängen. Jag tror och hoppas att vi får ett bra avslut ihop.
Men nu måste jag sova. Att vara i rematch är verkligen påfrestande.
120924 - 14.23
Ledsen för utebliven uppdatering i helgen, jag vet att många av er undrar vad som händer med min rematch. Det går mycket bättre än jag hade hoppats på.
Innan jag började jobba i lördags skickade jag iväg ett mejl till familjen i Virginia för att tacka för intervjun, berätta lite mer om mig själv och berätta att det kändes väldigt bra från mitt håll. Efter jag hade jobbat klart hade jag samtalet med mamman i Connecticut. Hon var jättesnäll, barnen verkade superbra osv, men jag kände att något saknades och att jag ville ha lite yngre barn. Sedan åkte jag till Feli, men det kan jag ta i ett annat inlägg.
Hursomhelst, i lördags efter jag och Feli hade varit borta i någon timme kollade jag min mejl och såg att de inte svarat. Fick lite panik så jag loggade in på mitt aupairroom. Där fick jag ännu mer panik då jag såg att de inte längre var kvar i pågående intervjuer, utan hade flyttats ner till tidigare. Nu hade jag absolut inget att förlora. Genast skickade jag iväg ett mejl till dem och frågade om de hade hittat en annan au pair, eller om de fortfarande var intresserade av mig. Jag skrev också att jag verkligen skulle vilja komma till dem, eftersom det kändes så bra från början och bara blev bättre med tiden.
Feli lämnade mig ensam framför datorn, och innan hon kom tillbaka hade jag fått svar. Den känslan jag fick då vill jag aldrig mer ha igen. Jag var alldeles för rädd för att öppna mejlet för att se vad det innehöll. Så när Feli kom tillbaka sade jag till henne att läsa det, och jag lade mig i sängen helt uppgiven. Känslan jag fick när Feli började skrika av lycka var helt obeskrivlig! Det hade blivit något fel utan att mamman visste om det, så hon ändrade det direkt.
Igår pratade vi igen och jag fick se alla barnen. Vi täckte frågor vi inte pratat om första gången och förtydligade saker från i fredags. Det kändes så bra och tiden bara sprang iväg. Feli sa att vi pratade i en timme denna gång också, men jag hade svårt att tro henne. Någon gång under samtalet frågade de om jag hade pratat med andra familjer, och jag sa ja, men att de inte var någonting jämfört med dem, och de sa att de kunde säga samma sak om mig. Lyckan efter det samtalet. Vi ska prata igen på tisdag, och då hoppas jag att de har tagit ett beslut.
Igår fick jag mejl av en familj i NY, ca en timme från NYC. De verkar superbra. De har tvillingtjejer som är 4 år och en till tjej som är 6. Vi ska prata på onsdag eftersom de redan har två intervjuer ikväll och var upptagna imorgon. Jag fick också mejl från en familj i Diamond Bar, CA med en kille på 7 år. Vi ska prata ikväll, då hon ville bestämma sig redan imorgon eller senast onsdag. Jag får se hur det går, men jag håller fortfarande tummarna för Virginia, och jag hoppas att ni gör det med!
120921 - 23.07
Åh, första intervjun är avklarad. Vi pratade i över en timme. Jag vet inte hur många gåner vi sa "common sense" haha. Förutom att mamman sa att jag kom från Schweiz en gång, så gick det superbra. Familjen verkar helt underbar och jag fick se den "lilla" tjejen. Vi bestämde att vi skulle ha kontakt via mejl under helgen och ett nytt möte på Skype på söndag. Åh, vad jag vill åka till den här familjen! Det gjorde lite ont i hjärtat när de sa att de hade andra au pairer att intervjua också, men sedan fick jag beröm för min engelska och mitt mejl.
Som grädden på moset fick jag ett mejl under tiden att en ny familj vill kontakta mig. Jag tror det är en ensamstående mamma. De bor i alla fall i Greenwich, Connecticut och det är två killar, 11 och 13. Det kändes lite sådär när jag läste profilen, men man vet aldrig. Jag får se när hon vill prata med mig.
Allt känns så mycket lättare nu. Det börjar rulla på och jag är säker på att jag kommer att hitta ett nytt hem. Imorgon ska jag dessutom få träffa min fina Feli.
120921 - 13.33
Först och främst vill jag tacka alla som hört av sig. Det är otroligt skönt att ha stödet hemifrån! Ni kommer aldrig förstå hur mycket det hjälper. All kärlek till er!
Redan i går kväll såg jag att en familj kollat in min profil. De bor i Virginia och ungefär 30 minuter från Washington D.C. Kan ni fatta? Så sjukt häftigt! De har tre barn i åldrarna 4, 7 och 15, alltså en bra blandning. Idag på förmiddagen skrev jag ihop ett mejl till dem, väldigt kort, sammanfattande och från hjärtat. Jag kände att jag verkligen fick till det (pappa, du hade varit stolt). Sedan åkte jag iväg på ärenden och när jag kom tillbaka för en stund sedan plingade det till i min iPhone så fort jag parkerade bilen utanför huset. Mejl från mamman! Började nästan gråta av glädje när jag såg första raden. "Sofia, What a beautiful lettter!"Lyckan efter att jag läste att de vill prata med mig redan ikväll var obeskrivlig.
Kan inte ens le nog på kort för att ni ska förstå hur lycklig jag är i denna stund
120921 - 09.17
Jag tänkte att jag skulle vara lite ärlig nu, just i det här inlägget. Jag vet att det är många av er där hemma som undrar vad som händer, och saken är den att jag inte riktigt trivs här och det har olika anledningar. Det har varit två tuffa månader med nya kulturer, både amerikansk och iransk, nya människor att leva med och jobba för, nya sätt att kommunicera, en ny livsstil, nya rutiner och regler att följa. Någonstans märkte jag att någonting inte stämde riktigt, men jag försökte hålla ut och tänkte att det skulle bli bättre, men sanningen är att det blev sämre. Tro mig, jag har försökt så mycket jag kunnat, men ibland räcker det inte till.
Men jag har lärt mig så mycket här, utveckalts och ändrats på så många plan. Jag har insett att jag är en familjemänniska. Jag behöver någonstans att tillhöra. Jag har blivit mer öppen och tillmötesgående till nya människor. Jag har lärt mig att man verkligen tjänar på att fråga frågor och att det är nyckeln till många lås. Jag har också lärt mig att klara mig bättre på egen hand, vilket går ihop lite med att inte vara rädd för att fråga.
I tisdagskväll berättade jag för min värdmamma att jag inte kan stanna kvar här och i går kom min Area Director hit för att prata om hur vi går vidare. Ni kan vara lugna, jag kommer inte hem. Jag har gått in i en så kallad "rematch," vilket innebär ett försök att byta till en annan familj. Som det ser ut nu kommer jag att bo kvar här tills det att jag eller min värdfamilj hittar en ny familj/au pair. Jag har två veckor på mig att hitta en ny värdfamilj, eller rättare sagt, värdfamiljerna har två veckor på sig att hitta mig. De kan bo varsomhelst i staterna, och för mig spelar det absolut ingen roll var.
Jag ska försöka uppdatera så mycket jag kan under tiden, men ni får ha överseende med att det inte finns mycket tid. Det är snabba puckar som gäller nu.
120919 - 09.10
Det absolut bästa jag har upplevt som au pair än så länge är inte vad jag trodde det skulle vara. Jag hade helt fel. Missförstå mig inte, amerikaner är helt underbara varelser, roliga på alla sätt och vis, deras kultur är spännande och detta hamburgarätande land är så annorlunda på så många olika sätt jämfört med Sverige. Det är inte heller alla otroliga platser man får se (inte för att jag sett så många ännu, men ändå). Det handlar inte om att man kan ta bilen 100 meter utan dåligt samvete (vilket iof är ganska sorligt), eller att pizzan kommer hem till dörren.
Vad som är det absolut bästa här kan låta väldigt kliché, men det är sant. Det handlar om en sådan vardaglig sak. Vänner. Det är helt otroligt hur det fungerar här. Jag kan inte riktigt förklara. Orden räcker liksom inte till. Det är något man måste uppleva för att förstå. Så nära jag kommit vissa här på så kort tid har aldrig hänt innan. Det är sant vad de säger. Du skaffar dig vänner för livet här som du upplever så mycket nytt ihop med. Du går igenom allt med dessa människor. Har du problem så finns de där, vill du bara skrika av glädje så gör ni det tillsammans. Jag är så tacksam för alla jag har träffat här. Speciellt en person.
To Feli: You are amazing. This is all for you. Thank you for always supporting me and making me feel better. I could not go through this without you. I am forever grateful for everything you have done for me.
120917 - 13.25
I lördags bestämde jag mig för att åka till Feli och kolla på film med henne och Lucie. Våra magar var kanske inte de gladaste efteråt, men det fick vi helt enkelt leva med. Som tur var lyckades vi nog skratta bort en hel del kalorier! Jag kom tillbaka runt 23 och efter några timmar var det dags att åka iväg igen. Denna gång gick turen till Boston för att ta oss ut till George's Island och spendera några timmar med au pairer och deras värdfamiljer. Min åkte inte med, så Lucie kom och hämtade mig. Dagen resulterade i en ännu värre förkylning och hosta och en solbränd näsa. Kan inte fatta att solen fortfarande tar så mycket! Men vi hade väldigt kul. Efteråt åkte vi hem till Feli igen för att tjata, äta upp vårt godis och kolla på film. Det blev också en omgång Scrabble.
Idag är barnen lediga från skolan eftersom det är judiskt nyår, så vi har byggt lite tält i deras rum och nu är de iväg på play date. Det innebär alltså att jag har några lediga timmar, vilket är otroligt behövligt!
120915 - 18.05
Trots att jag hade en usel morgon blev dagen bra ändå! Tog en promenad med Sabrina för att hitta mina två första geocachar i USA och för att se Boston sky-line från ett annat berg, men det sistnämnda fick vi vara utan. Jag lyckades hursomhelst hitta de två nämnda cacharna. Den lyckan! Se bilden nedan. Skulle egentligen ha jobbat ikväll, men så blev det inte, så nu sitter jag och lyssnar på Spotifys lista över vilka som är de populäraste låtarna i Sverige. Underbart! Vad skulle jag göra utan denna svenska underbara tjänst?! Älskar den här låten, även om den är sönderkörd på de amerikanska radiokanalerna nu.
120913 - 11.51
Det händer inte så mycket nu när skolan börjat för barnen. Dagarna ser i princip likadana ut. Jag gör iordning barnen för skolan och ser till att de kommer med bussen. Sedan är det tvätt, städning, handling och egentid på schemat. Då vilar jag, åker till biblioteket, pratar med nära och kära osv. Gymkortet ska inhandlas så snart som möjligt! När barnen kommer hem med bussen är det dags för mellanmål, läxläsning och sedan iväg på play dates eller aktiviteter. När vi kommer hem igen är klockan ganska mycket, så då blir det middag, lite lek och tillslut dags att gå att lägga sig.
Som tur är väger helgerna upp mot vardagarna. Synd bara att de bara varar i två dagar... I lördags efter jag kom hem från Natick Mall hoppade jag in i bilen för att komma vidare till mina fina tyskar och fira Oktoberfest. Vi hade så kul med så många goa skratt. Som så många gånger innan briljerade jag med de få tyska fraserna jag kan och drog på mitt fetaste Blondinbella-smile.
I söndags efter att jag hade jobbar klart ville vi vara lite mer friluftiga, så vi gick(!) till en farm i närheten för att plocka frukt! Det blev lite äpplen, päron och persikor. Mumma! Sedan var det dags för mig att knalla mig tillbaka eftersom vi skulle ha gäster över för middag på kvällen.
120908 - 17.05
Nu är jag tillbaka från Natick Mall. Även idag fick jag med mig några fynd. Typ som skjortan på bilden nedan. Tommy HIlfiger, knappa 170 kr. Gotta love Marshalls! Nu måste jag hoppa in i bilen och vidare på Oktoberfest med mina fina tyskar!
120908 - 09.11
Filmen igår var väldigt konstig, men bra! Och sällskapet var ju trevligt. Och de älskade min kladdkaka. Feli sa att den var sååå mycket bättre än den förra, och jag kunde inte göra annat än att hålla med. För övrigt älskar jag biosalongen vi var i. Den var inte alls som i Sverige. Stolen kunde man gunga i och det var så mycket plats mellan raderna att jag fick anstränga min att ha fötterna på stolen framför. Inte klaustrofobiskt alls!
Idag är det lördag vilket innebär ledighet! Har precis gått igenom ett Skype-samtal med mormor, kusin, moster och morbror, vilket gick mycket lättare än jag trodde det skulle göra. Det är alltid jobbigt att prata med nära och kära, speciellt när vi ska lägga på. Jag saknar ju er så mycket!
Nu ska jag gå upp och äta frukost, och sedan ska jag åka iväg och hämta Sofia för att spendera några timmar på Natick Mall. Det ska bli kul att träffa en svensk och dessutom vara den som "introducerar" henne. Hon har nämligen bara varit här i en vecka än så länge!
Jag sitter alltså här med helt utsträckta ben...
120907 - 19.28
Idag är hemlängtan inte lika stor. Det är klart jag saknar Sverige, vänner, familj osv., men jag har lyckats hålla mig borta från min Marabou idag. Dock gjorde jag och tjejen en ersättare... Kladdkaka! Familjen älskar den, även om den inte var perfekt enligt mig. Men den var definitivt bättre än förra gången. Perfekt var då att min värdmammas bror med familj kom över ikväll, SCORE! Nu är det inte mycket kvar.
Snart ska jag iväg på bio med Feli och Lucie. Vi ska se "The Odd Life of Timothy Green." Har ingen aning om vad det är för film, men är säker på att den ska vara bra! Självklart tar jag med mig lite kladdkaka till tjejerna. Vem kan motstå den liksom?
120906 - 21.06
Trots min hemlängtan idag och trots att barnen missade bussen imorse kan detta också ha varit den bästa dagen med dem. Killen hade med sig en klasskompis hem efter skolan, vilket var mycket lättare än jag hade räknat med. Under dagen hade jag satt ihop en skattjakt för dem, så efter mellanmålet var det dags för mitt slit att sättas på prov. Egentligen var det inte så mycket slit, but anyway. Jag har aldrig sett killen så glad som han var då. Mitt hjärta blev alldeles varmt.
Jag menar, vem kan INTE tycka att detta är kul?
120906 - 20.02
Jag tror jag har haft min första dos av hemlängtan idag. Ren hemlängtan. Jag har saknat så mycket idag. Jag saknar mina otroliga föräldrar, vänner, släktingar. Jag saknar att strosa runt på ICA som har all mat jag gillar. Jag saknar att gå ner till stranden för att ta en promenad. Jag saknar de dagliga "Hur var din dag"-samtalen med pappa. Jag saknar att laga mat till mina föräldrar när de kommer hem. Att dessutom kunna laga olika maträtter varje dag (Mamma, jag ska aldrig mer klaga på att vi "alltid" äter samma mat). Jag saknar mina fina MUF-are. Våra roliga möten som alltid går över styr. Fikan som alltid severas. Jag saknar icke fettfria varor, så som yoghurt och mjölk. Jag saknar utbudet av laktosfria varor. Jag saknar att gå runt i stan för shopping i stället för köpcenter. Jag saknar en hel del frihet. Jag saknar de svenska programmen på TV som alltid är så värdelösa (det är inte samma sak att kolla på dem på datorn). Jag saknar den svenska humorn i reklamerna på TV. Jag saknar att lyssna på P3 i bilen. Jag saknar kaviaren till äggmackorna.
Men jag tror det är bra med denna saknad. Jag skulle lika gärna kunna byta ut "saknar" till "uppskattar," för det stämmer absolut lika bra. Trots att jag inte ens har varit här i två månader än, så uppskattar jag så himla många saker från Sverige. Vill inte ens börja tänka på hur allt kommer att bli runt jul. Min favorithögtid. Därför har jag ätit två rader av min ena Marabou-choklad idag...
120906 - 10.00
Så, jag berättade väl om min lördag? Vi åkte i alla fall tillbaka från Six Flags på kvällen, körde en bit i Connecticut, så ännu en delstat är gjord, hehe. Hade en rolig incident i McDonald's Drive Thru. Tre övertrötta tjejer i en bil. Tur är att vi filmade den! Sedan började vi på något vänster börja prata om solsystemet och planeterna. Och bråka om vem som hade rätt. Självklart var det jag!
Hursomhelst, på söndagen kom Feli och hämtade upp mig och vi åkte in till Boston för att träffa Ann-Louise. Hon är alltså en tjej från Dalarna som Feli åkte på en resa ihop med, och som bor i New Hampshire. Kul att träffa en svensk tjej, men konstigt att prata svenska! Feli är en ängel. Hon guidade oss genom hela Boston i flera timmar. Dumt nog valde jag just denna dag att ha sandaler i stället för mina supergoa Asics. Resultatet var blåsor. Men vi hade en kulinarisk upplevelse i Little Italy. Det blev amerikansk italiensk pizza. Oerhört gott!
I söndags vaknade Feli och jag upp i Lucies hus. Vi bestämde oss ganska snabbt att vi skulle åka och paddla kanot i Charles River. Åh, vad fint det var! Så länge vi inte kollade ner i vattnet i alla fall. Det var inte som i Sverige precis... Men naturen, åh! Vet inte hur många gånger vi stannade för att jag skulle kunna sitta still och bara njuta, haha. Efter ca 3 miles kände vi att det var dags att vända. Men när vi kom tillbaka var kände vi oss ändå inte klara med naturen, så vi åkte vidare till en sjö och gick en runda kring den. Där sjöng vi våra nationalsånger så gott vi kunde (Filip, du skulle bli så besviken på mig...) och Idas sommarvisa. Feli och Lucie älskar den. På svenska dessutom!
120905 - 20.20
Det här med att barnen är i skolan hela dagarna nu. Underbart. Även om jag måste jobba stor del av tiden, går dagarna otroligt snabbt. Igår var det tvätt och städning som stod på schemat, och idag var det matshopping. Fick även tid att prata med mamma en bra stund, tvätta mina kläder, läsa och skriva brev (fick mitt första brev idag!!!) och ta det lite lugnt. När barnen kom hem blev det snabbt mellanmål och direkt iväg till aktiviteter. Nu är min dag slut. Ska avsluta med Hollywoodfruar eller O.C. Har beslutsångest!
