130819 - 12.46
Detta inlägg skrevs i lördags, men kunde inte laddas upp...
Ojojoj, det har gått en månad drygt sedan jag skrev här sist. En hel del har ju hänt sedan dess. Jag har haft avskedsmiddag med vänner, en sista utgång med Jodie i Virginia, haft avskedsmiddag med min värdfamilj, kramat om barnen mer än någonsin innan, tagit in en ny tjej i "min" familj och visat henne runt, och till sist sagt "vi ses snart igen" till min helt otroliga värdfamilj som öppnat upp sina hjärtan för mig. Och så har jag gråtit och skrattat en hel del.
Sedan har jag blivit stoppad i säkerhetskontrollen och bara någon minut senare uppropad i högtalarna för "final call" på flygplatsen och sprungit till gaten för att hinna med planet söderut. Jag har varit på semester i Miami, snorklat i Mexikanska Golfen, flutit runt och badat i Atlantens varma, salta vatten så det svidit i ögonen, befunnit mig på USA:s sydligaste punkt och hållt i och sett alligatorer. Och så har jag njutit ända in i det sista av USA i kulinarisk väg.
Efter det har jag suttit på tre flygplan och varit på fyra flygplatser, i lika många länder som flyg, för att ta mig till det land jag ska kalla "hem". Jag har haft min pappa att hämta mig på flygplatsen och tagit omvägar för att lätta på samvetet för att sedan landa utanför huset som på papper är mitt hem och överraska kvinnan som gav mig livet. Jag har haft svenska kulinariska erfarenheter igen, efter ett år utan dem. Jag har haft vänner, familj och släktingar på besök. Jag har fått kulturchockar, som att pizzan inte kommer "av sig själv" till dörren, att jag måste åka till ett statligt monopol, som dessutom bara är öppet under vissa timmar under veckan, för att köpa "vuxendricka", att jag måste GÅ IN på banken för att sätta in pengar och att trycka ner en pedal samtidigt som jag ska lägga in en annan växel i bilen. Och så har jag tagit mig en riktig tankeställare om jag ska behöva göra ALLTING själv. (Skämt åsido)
Och på tal om bil, så har jag kört drygt 2 timmar enkel väg till staden jag nu ska kalla "hem" med endast SEX radiokanaler att lyssna på. Livet kan ju vara så plågsamt ibland. Väl där har jag hämtat upp nyklar, och några minuter senare öppnat upp min lägenhet och packat upp en del av mina saker. Och så har jag kört tillbaka till Falkenberg i drygt två timmar, lyssnandes på samma SEX radiokanaler som på vägen upp, som dessutom mestadels spelar låtar från 80- och 90-talet.
Jag har också beställt, fått och börjat läsa min kurslitteratur eftersom skolan börjar om ynka 3 (!) dagar. Och så har jag inhandlat andra nödvändigheter inför mitt universitetsliv.
För en liten stund sedan avslutade jag också mitt första Skype-samtal med min amerikanska familj, med mig på svensk mark. Allt detta och mycket mer har jag gjort på en månad. En ynka liten månad. Och om en månad har jag klarat av första delen av mitt studentliv.
Och för att göra en liten utvärdering av mitt senaste år, mitt au pair-år, så måste jag säga att det har varit helt fantastiskt, känsomässigt, häftigt, ibland ett rent helvete, min tuffaste utmaning, förvirrande, men alldeles, alldeles underbart. Det finns så många saker jag har lärt mig om andra, världen runt omkring, och inte minst, mig själv. Kanske har jag tagit reda på var i livet jag vill, och lite mer vilken bana jag ska gå men kanske inte. Kanske har jag nu en bättre vy över vad jag kan åstadkomma och hur jag vill leva, eller så har jag bara blivit ännu mer förvirrad. Kanske har jag gjort en plan om hur allt ska gå, men kanske är den annorlunda om ett år. Och så har jag skapat så många nya minnen i en väldigt rolig epok i mitt liv.
Det här blir troligtvis det sista inlägget på denna blogg, så jag vill också passa på att tacka alla som följt med mig på denna otroliga resa, var ni än befinner er i världen.
Tack!
Sofia
This post was written Satuday, but could not be uploaded, so here we go!
A month has passed since I last wrote here and so many things have happened. I've had good-bye dinners with my friends and my host family, one last night out in Virginia with my beloved Jodie, hugged my host kids more than ever before, let a new girl into "my" family and shown her around and eventually said "I'll see you soon" to the people who have been my family for the last couple of months and who have sincerely opened up their hearts for me. And I've cried and laughed a lot.
Later I have, at the airport, been called out for "final call" and run to my gate to catch the flight down south. I've been on vacation in Miami, FL, snorkled in the Mexican Gulf, floated in the Atlantic Ocean's very salty water and put my head under the surface, just to realize how badly it stings my eyes. I've been on the most southern point of the United States, seen the start of Highway 1, seen and held alligators. And I've enjoyed the American culinary culture all the way till the end.
Soon after this, I've been on four airports, on three airplanes and in as many countries, in two different continents, only to take me to the place I am supposed to call "home". I have had my dad pick me up at the last airport and taken detours to calm our senses and take away the guilt to later on land outside the house that on paper is my home. And I have surprized the woman who gave me life.
Again, after one year without, I've had Swedish culinary experiences. I've also found American goodies, such as Reese's Peanutbutter Cups and pankcake mix, in the local grocery store. I've had friends and family visit me and I've had some serious culture shocks, such that the pizza doesn't "magically appear" outside my door 15 minutes after I order it, that I cannot go to the grocery store, or even better, the pharmacy, to get me some wine, but have to go to the governmentally owned liqour store, which also has very limited hours of operation during the week, that I have to actually WALK INTO the bank to make a deposit, and the fact that I have to use that silly third pedal and a stick in the car just to get moving forward, or backward, plus I have to think about this while driving. And I have really been thinking if I from now on will have to do EVERYTHING myself. (Take that with a pinch of salt)
Speaking of the car, a few days ago I drove for more than two hours through the Swedish landscape, which is basically forest, forest and... forest, to get to a town, which I from now on should call "home", with only SIX radio stations. Life can be so harsh sometimes... In this town, I have picked up my keys, unpacked parts of my belongings and put them into place in my apartment. Then I drove back home for almost three hours, listening to the same SIX radio stations. And did I tell you the "good" stations mostly play music from the 80's and 90's?!
Also have I ordered and received the litterature that I need to start my studies that begin in only 3 (!) days! And then I have bought other important things for my university life.
Furthermore, just a few hours ago I ended my first Skype conversation with my american family with me on Swedish grounds. All this and much more have I done in the time of a month. One single month. And in a month from now I will have finished the first part of my life at university.
To make some kind of evaluation of the year that has passed by, my life as an au pair, I have to say that it has been fantastic, emotional, cool and awesome, sometimes like hell, my absolutely toughest challenge, confusing and completely, completely wonderful. There are so many things I've learned about others, the world around me, and last but not least, myself. Maybe I've figured out what I want in life, and a little bit more of which way to get there, but maybe not. Maybe I have a better view of what I can accomplish and how I want to live, or I have come to be even more confused than ever. And maybe I have made up a plan of how everything will go, but maybe it's different in a year from now. And I have created so many new memories in a very fun epoch of my life.
This will probably be the last thing I post on this blog, so I want to thank all of you who took part of my amazing journey, wherever you may be.
Love,
Sofia
