Jag tänkte att jag skulle vara lite ärlig nu, just i det här inlägget. Jag vet att det är många av er där hemma som undrar vad som händer, och saken är den att jag inte riktigt trivs här och det har olika anledningar. Det har varit två tuffa månader med nya kulturer, både amerikansk och iransk, nya människor att leva med och jobba för, nya sätt att kommunicera, en ny livsstil, nya rutiner och regler att följa. Någonstans märkte jag att någonting inte stämde riktigt, men jag försökte hålla ut och tänkte att det skulle bli bättre, men sanningen är att det blev sämre. Tro mig, jag har försökt så mycket jag kunnat, men ibland räcker det inte till. 

 

Men jag har lärt mig så mycket här, utveckalts och ändrats på så många plan. Jag har insett att jag är en familjemänniska. Jag behöver någonstans att tillhöra. Jag har blivit mer öppen och tillmötesgående till nya människor. Jag har lärt mig att man verkligen tjänar på att fråga frågor och att det är nyckeln till många lås. Jag har också lärt mig att klara mig bättre på egen hand, vilket går ihop lite med att inte vara rädd för att fråga. 

 

I tisdagskväll berättade jag för min värdmamma att jag inte kan stanna kvar här och i går kom min Area Director hit för att prata om hur vi går vidare. Ni kan vara lugna, jag kommer inte hem. Jag har gått in i en så kallad "rematch," vilket innebär ett försök att byta till en annan familj. Som det ser ut nu kommer jag att bo kvar här tills det att jag eller min värdfamilj hittar en ny familj/au pair. Jag har två veckor på mig att hitta en ny värdfamilj, eller rättare sagt, värdfamiljerna har två veckor på sig att hitta mig. De kan bo varsomhelst i staterna, och för mig spelar det absolut ingen roll var.

 

Jag ska försöka uppdatera så mycket jag kan under tiden, men ni får ha överseende med att det inte finns mycket tid. Det är snabba puckar som gäller nu.